Som igår

Jag minns det verkligen som det var igår.
Telefonen ringde en gång.
Den ringde två gånger.
Tredje gången orkade jag svara.
Jag tittade på klockan, den var halv nio och jag tänkte: Vem fan ringer en söndagmorgon?
Hade komit hem från Spy Bar bara tre timmar tidigare och var bakfull som ett jävla ägg.
Det var en kille i andra sidan som sa: "Hej, jag ringer från TV4-Nyheterna. Jag undrar bara vad du tycker om det som hänt".
Hänt?
Jag lät nog som Gåtan i Batman.
"Så du har inte hört?, fortsatte han.
"Nej, vaddå hört?".
"Prinsessan Diana är död. Hon dog i natt i en bilolycka!".
Jag blev klarvaken, nykter och skärrad på samma gång.
"Kan vi komma och intervjua dig nu?".
Jaja, sa jag.
Så blev det.
På en stekhet bänk på S:t Eriksplan satt jag och förklarade att det väller in bilder på Diana varje dag till redaktionen, tonvis, där hon går, står, sitter, åker bil, äter mat, etc...
Att det har gått exakt tio år idag sen hon dog är osannolikt.
Det känns ju som sagt som igår.