Marathon

Idag är det Stockholm Marathon.
Solen steker och det är väl en 26 småjävliga grader ute.
Jag blir alltid nostalgisk när det är Marathon. Jag har själv sprungit fyra gånger och i varierande väder, från 16 grader och duggregn till tropikvärme.
Har aldrig gått över fyra timmar och alltid sprungit hela tiden, bortsett från vätskekontroller och liknande.
Pers är 3,25 och det är jag jävligt stolt över. Men så var jag 12 år yngre än idag...

Sådärja!

Det här kan vara den mest hypade galapremiären någonsin.
I alla fall om jag ska gå efter hur många som är på mig och tjatar och frågar om när den ska äga rum och om inbjudan har kommit.
Nu har alltså Sex and the City-inbjudan anlänt på redaktör Shimodas skrivbord, komplett med kristaller och sidenband och knattereportrarna på tidningen lär få mjäll när dom ser den.
Lite kul faktiskt.
Känns som jag har trumf på hand.

Världens skönaste chaufför

Ibland blir man glad.
Det är jävligt sällan tack vare taxichaufförer.
Men i lördags hände det.
En utländsk taxichaufför kom för att köra familjen till Hammarby Sjöstad. Schlagerkväll med vänner stod på menyn.
Han var överjävligt glad, satte in bilbarnstolen på nolltid, började direkt sjunga på Pippi Långstrump för att i nästa andetag förklara hur lata alla invandrare är som inte lär sig svenska och tar hit sin mamma i huckle som vi ska betala för...
Sen droppar han nästa bomb: Han ska åka till New York för att vara med i en karaoketävling. Sen slänger han i en instrumentalversion av Louise Armstrongs "What a wonderful world", sjunger den klockrent med samma whiskystämma och ursäktar sig sen för att han inte kan öppna strupen för då skulle lilla Nessan bli rädd.
Resan slutar med att han vill ta en bild med sin mobil på oss två, han känner nämligen igen mig.
"Jag har bild på mig och han Bengt i TV4 och Anna Book och några till".
Äventyret slutar med att han vinkar till Nessan och sen försvinner Aykhan Taxi iväg till nästa lyckliga kund.
Sa jag att han hade Taxi Stockholms taxikeps på sig, en sån där gammaldags?

Det ska börjas i tid...

Var ju som sagt på Mallis förra veckan. En riktig stekarvecka med roséskumpa och golf och lite bonding med testosteronstinna typer som Martin Björk, Snickar-Matte och Niclas Rahm.
Jo, jag solade med t-shirten på...
Hur som helst skulle det självklart köpas presenter. Speciellt nu när min lila dotter Nessan börjar bli äldre.
Eftersom jag är en jävla kärring som älskar att köpa kläder åt henne höll jag på att slå en kullerbytta när jag hittade Gisele Bundchens flip-flop-kollektion Ipanema. Köpte bronzefärgade flip flops med bling bling.
Till och med asken såg ut som en parfymförpackning.
Då ska ni veta att Nessan är 19 månader...
Hon älskade dom.

ojdå

Inser att jag börjar min nya bloggera med att inte blogga.
Förklaringen är att jag är på en flådig jobbresa på mallis.
ligger as we speak på hotell Puros tak och steker på alla sätt och vis. Ja, jag är bortskämd...
Skriver det här på min ipod touch och det går INTE fort så därför: hasta la vista.

Tankefel

Den vanligtvis sansade krönikören Belinda Olsson på Expressen hyllar i dagens tidning fattiga föräldrar som vid den här tiden på året våndas över semesterresor som tär för stora hål i den alldeles för lilla plånboken. Och fortsätter: "det minsta deras barn är värda är ett inkomstrelaterat barnbidrag".
Ni får ursäkta språket, det är inte mitt.
Hur som helst måste hon mena i stort sett tvärtom.
Ett inkomstrelaterat barnbidrag, som jag för övrigt skulle kunna tänka mig att stödja, skulle väl antagligen gå ut på att de som tjänar mycket får mindre och de som tjänar lite får minst lika mycket som idag, eller förhoppningsvis ännu mer. Dom pengar som exempelvis H&M-Stefan Persson inte skulle vara speciellt berättigad till...
De fattiga barnen är DEFINITIVT värda inkomstrelaterat barnbidrag.

Nån hemma?

Okej, jag fattar om Arne Weise är lite trött på "jultomte"-stämpeln och om Claes Elfsberg kan mulna på att alltid bli kallad Mr Rapport.
Men att Idol-Amanda redan är less på Idol-stämpeln får mig att vissna.
Vad fan?
VAD hade hon gjort sommaren 2008 utan Idol?
Turnerat runt Sverige med en ny skiva i bagaget?
Tjenare.
Snarare krängt Skrovmål på Max.
Bit ALDRIG den hand som föder dig.

Det var värst

Jag får nästan dåligt samvete.
Tre inlägg på bara några timmar.
I och för sig har en av er RSS-läsare, men ändå. Vilket tålamod ni har och vad förvånade ni andra måste blivit när ni såg att jag vaknat upp från bloggdöden.
Nu blir jag ännu mer sporrad.

Biorytmkurva

Kära läsare.
Känner ett uppdämt behov att att blogga lite. Var ju ett tag sen sist.
Tror att bloggandet är som allting annat; beroende av individens biorytmkurva. Det vill säga, känsloliv och annat går upp och ned i förutbestämda cykler.
Bloggandet har jävligt långa sådana med ihärdiga toppar, men också djupa dalar.
Nu är jag nog på väg in i en topp, men det vore kul att höra om någon faktiskt fortfarande går in och läser här?
Lägg en kommentar om ni gör det.
Puss!